måndag 28 januari 2013

Han öppnade ögonen och satte sig upp och vände sig mot mig och vilade fötterna mot golvet.
Han betraktade mig och drinken jag höll i och återigen greps jag av denna starka känsla 
av frid och glädje och kärlek och belåtenhet och ödmjukhet.
Han sträckte sig mot mig och lade sin hand på min underarm
och i samma ögonblick som han rörde mig kom allt 
det jag hade kämpat med och försökt lägga bakom mig,
alla begär och frestelser, mitt behov att synda och bete mig på ett avvikande sätt, 
framrusade genom vad det nu var för murar jag hade byggt upp för att hålla det tillbaka.
Jag ville ha honom.
Jag ville ha honom mer än jag hade velat ha någonting i hela mitt liv, mer än någon man i mitt liv.
Jag ville ta honom och att han skulle ta mig och att det aldrig skulle sluta.
Snälla skydda mig, herre, sa jag och blundade, snälla skydda mig, Jesus,
men ingenting hände, ingenting försvann. 
Hans hand låg på min underarm 
och jag ville ha honom i munnen och inuti mig och ovanpå mig och bakom mig.
Jag visste att det skulle hända om han inte tog bort handen, 
jag visste att jag skulle be honom tillfredställa mig.
Sedan kände jag att han lyfte handen och jag slog upp ögonen
och han betraktade mig som om han visste, 
han visste vad jag ville ha
och han dömde mig inte och hatade mig inte för det.
Han betraktade mig.
Han tog ett djupt andetag.
Han log.
Och något i honom förändrades.
Hans ögon var på samma ställe men han tittade inte längre på mig. 
Blicken gick förbi mig och var fäst vid något jag aldrig kunde känna till eller ta på eller begripa.
Och sedan andades han ut.
Och sedan kom anfallet.











1 kommentar:

malinsimona sa...

älskar denna text/Malin