tisdag 29 januari 2013



Jag började tyngas av en känsla av ensamhet,
en känsla jag på sätt och vis alltid hade haft,
men som jag genom studier, jobb och aktiviteter
alltid kunnat ignorera, förneka eller kontrollera.
Jag hade alltid känt att jag saknade något, eller hade förlorat något,
eller förlagt något, och jag antog att det var ett normalt tillstånd,
en del av den mänskliga tillvarons smärta.
Men efter några dagar hade känslan växt
till fullständig ensamhet, hopplöshet och fasa.
Jag började gråta medan jag arbetade
och jag grät innan jag gick och lade mig att sova.
Jag grät när jag vaknade och jag grät så fort jag var ensam
och jag var tvungen att anstränga mig för att inte gråta inför andra människor.
Jag ville inte gå upp ur sängen och jag ville inte träffa andra människor.
Arbetet som hade betytt så mycket för mig
under större delen av mitt liv hade förlorat all mening.
Det gick så långt att jag började fundera på att ta livet av mig.
Jag visste att det av ansågs vara en dödssynd,
att man trodde att jag genom att begå självmord
dömde mig själv till evigt straff i helvetet.
Men jag visste samtidigt inte vad jag annars skulle ta mig till.








1 kommentar:

Jan sa...

STENMARK?