Kastade sig vidare, vild och nyfiken, hänsynslös och ständigt växande i styrka.
Det var inte som förr en ängslig storstadspust på utflykt i sitt närområde, 

den här hade vuxit sig stor och självständig och var säker på sin sak. 

Den vräkte sig förbi så kallade stora städer, skallrade i fönsterrutor, skakade skorstenar, 

lyfte på plåttak och lösa tegelstenar och tog med sig vad den kunde på sin färd.
Den här hade inga band eller åtaganden, den kände ingen lojalitet eller förpliktelse, 

den tillhörde bara sig själv. 

Och den löpte och for utmed hela det långa landet som utmed en sliten ryggrad, 

drog och bände kotorna, och framkallade suckar hos de ännu sovande

och bekymrade blickar i den tidiga morgonsolen från de nyss uppstigna

som sökte värme och tröst med händerna kring en kaffekopp eller morgontidning. 

Det var inte en elak. Den var bara fri, obekymrad, fullkomligt självisk och

helt ointresserad av vilka konsekvenser dess framfart kunde få.
Nu passerade den medvetet huvudstaden på ganska långt håll.