Om det är alla hjärtans dag är det även de brustnas. 

Därför är ämnet för dagen följande: vett och etikett i kärlekens slutskede. 

Hur bör man lämpligast agera när den man är kär i inte är kär tillbaka 

och man blir lämnad och den älskade människan går och alla världens färger med henne?

Det tycks finnas två beteendemönster i denna situation: stolthet respektive krälande. 

Det senare är möjligen inget lämpligt ordval, men jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det.

 Kanske bönfallande, eller hängivenhet eller vägran att inse sakernas tillstånd? 

Ni vet säkert vad jag menar; när man liksom beter sig, krånglar, visar sin desperation. 

 När man inte rakryggat ser verkligheten i ögat och med högburet huvud vandrar ut genom dörren.

Den polsk-tyska marxisten Rosa Luxemburg skrev en gång 

att "en kvinnas karaktär visar sig inte när kärleken börjar utan när den slutar". 

Det var apropå en avpolletterad älskarinna till poeten Goethe, vilken i Luxemburgs ögon 

inte hade betett sig korrekt utan hängivit sig åt just ryggradslöst bönfallande. 

Själv tillämpade hon den motsatta taktiken: när hennes fjorton år yngre älskare Kostya Zetkin 

 brevledes ville avsluta deras förhållande skrev hon genast tillbaka och förklarade att 

det enda som smärtade henne var att han inte hade sagt detta tidigare så att hon omedelbart kunnat lätta hans bördor, 

men nu skulle inte längre kärleken stå i hans väg utan "nu är du fri som en fågel, och jag hoppas du blir lycklig".

Det verkar råda en i mina ögon besvärande konsensus kring Rosa Luxemburgs ståndpunkt. 

När någon inte vill ha en bör man agera med värdighet. Med stolthet. 

Denna konsensus uppenbarade sig senast i diskussionerna kring figuren Ester i Lena Anderssons roman 

 "Egenmäktigt förfarande". Ester kan inte förstå att mannen hon är förälskad i 

och har haft sex med några gånger inte vill ha en fortsättning. Så hon beter sig. 

Hon skickar sms,söker upp honom, ringer. Och just denna ihärdighet, 

denna vägran att ge upp, tycks plåga romanens läsare svårt.

På Bokhoras blogg skrev Johanna Lindbäck att "Ester gör så många plågsamma handlingar 

att man sitter där och vrider på sig av obehag och genans när man läser. 

Gå inte dit, ring inte, säg för guds skull inte det där! Sluta!"

I Babel jämförde program­ledaren Jessica Gedin läsningen av den här boken med att titta på en skräckfilm, 

så dumt som tjejen som går ner i källaren för att duscha betedde sig Ester. 

Och hon fyllde på med att berätta om sina egna kärleksmisstag, "skickat urfåniga brev, 

legat i trappuppgångar och klamrat mig fast vid taniga mansben".

Vi kan naturligtvis fråga oss: Är detta värdiga beteenden? Är det värdigt att böna och be 

om någon som uppenbarligen inte vill ha en? Nej, det är det inte. Men, kära läsare, 

är kärlekens slutskede verkligen en stund för värdighet? Jag svarar nej, det är inte en stund för värdighet. 

Det är tvärtom en stund för desperation. Det är en stund för ett enda stort "Nej, jag går inte med på det här".

Ester agerar onekligen mot bättre vetande. Och det, mina kära vänner, 

är precis vad man bör göra i denna situation – agera mot bättre vetande. Hålla för öronen, 

 blunda, prata högt så att man inte hör men såklart ändå vet: han vill inte ha mig längre. 

För just där, när den älskade överger en, slutar det man hade att vara en relation och 

förvandlas till en fråga om mig, om mina känslor, om min vilja. Just då döms jag till ensamhet 

och då gäller det plötsligt att veta vem jag är och vill, bortom relationen till den andra. 

Och jag är en som är kär och vill ha. Då säger jag det, då gör jag det, 

då lever jag i enlighet med det jagets begär. 

I den stunden är värdighet ingenting mot ärlighet.

Sedan kan jag gå därifrån, inom en vecka, inom ett år, inom fem år, det spelar ingen roll – 

sedan kan jag gå därifrån och veta: jag gjorde vad jag kunde. Det var ingen löjlig stolthet, 

inga fåfänga försök till värdighet, som stod i vägen för en fortsättning.

 Det fanns ingenting han kunde missuppfatta. 

Det fanns ingen ömsesidighet. Han bär ensam ansvaret. 

Och jag bär ensam min egen uttryckta vilja.

 "Här står jag och kan ingenting annat."

Så – utan stolthet – har jag alltid agerat när jag har blivit lämnad. 

Och det är jag stolt över. Om jag någonsin har fått tillbaka någon man genom mina böner? 

Nja, inte vad jag kan påminna mig direkt. Men alla ni som omedelbart fattat läget och med stolt värdighet gått där­ifrån, 

har ni lyckats så mycket bättre? Nej, tänkte väl det. Så vettet och etiketten i kärlekens slutskede bör skrivas om och lyda: 

ingen stolthet – bara bön.

Nina Björk