Hon skälvde till som av en lätt frossa
och tycktes långsamt vakna till ur sina drömmerier.
Hennes blick släppte mig inte.
Hon blev plötsligt ännu dystrare.
- Det vore klokast av mig att inte säga det.
Men jag vill inte vara klok, Joakim, inte den här gången.
Jag vill någonting helt annat. Hör nu på!
Du ska få veta det,
du kommer att glömma bort det igen,
du kommer att skratta åt det,
du kommer att gråta åt det.
Du ska få se, lilla vän.
Jag tänker spela ett spel på liv och död med dig, lilla bror,
och innan vi börjar spelet visar jag dig öppet alla mina kort.
 

Så vackert, så överjordiskt skönt hennes ansikte var
när hon sade detta!