Min mor har senare berättat för mig att jag på den tiden ofta var deprimerad. 

Egentligen var det inte så; jag var bara sysselsatt med min hemlighet. 

Då var det märkvärdigt lugnande och vedervickande 

att sitta på stenen som jag förut berättat om.
Den befriade mig från alla tvivel. 

När jag tänkte att jag var stenen, upphörde alla konflikter.
"Stenen lider inte av någon osäkerhet, 

har inte behov att meddela sig och är evig, lever i årtusenden", tänkte jag. 

"jag själv är däremot blott ett övergående fenomen, 

som upprörs av alla möjliga känslor, 

liksom en låga som fort flammar upp och sedan slocknar." 

Jag var summan av mina känslor, och något annat i mig var den tidlösa stenen.