Nu är det fredag

Och till detta dricker vi vin & lyssnar på musik

En berömd man som också var en stor dumbom, två ting som enligt vad det förefaller

 mycket väl låter sig förenas, vilket jag också utan tvivel mer än en gång kommer att få det sorgliga nöjet att påvisa, 

har i en bok om bordets håvor som författats utifrån såväl hygienens som nöjets aspekt dristat sig att skriva följande:

"Patriarken Noa anses vara den förste som odlat vin. Det är en dryck som görs av vinträdets frukt."

Och sedan? Sedan inget alls: det är allt. Om ni så bläddrade fram i volymen, vände på den i ordets alla bemärkelser, 

läste den baklänges, nerifrån och upp, från höger till vänster och tvärtom,

skulle ni likväl i 'Smakens Fysiologi' av den högt berömde, synnerligen respkterade Brillat-Savarin,

inte finna något annat om vinet än dessa rader: "Patrirken Noa…" och "Det är en dryck…"

Jag föreställer mig att en måninvånare eller något från en avlägsen planet

 som reste runt på vårt klot och som blivit trött av de långa etapperna

 skulle vilja läska sin gom och värma sin mage.

Hon är angelägen att bekanta sig med vår jords nöjen och sedvänjor.

 Hon har vagt hört talas om utsökta drycker som detta klots innevånare frambringar

för att stärka modet och humöret. För att göra ett säkert val öppnar måninvånaren smakens orakel,

den berömde och ofelbare Brillat-Savarin och finner där i artikeln

"Vin" denna värdefulla upplysning: "Patriarken Noa…" och "Det är en dryck som görs…"

Detta är helt och hållet tillfredställande, detta är mycket upplysande.

Efter att ha läst denna fras är det omöjligt att inte göra sig en exakt och riktig föreställning om vinet,

dess olika egenskaper, olägenheter och inverkan på magen och hjärnan.

Åh, kära vänner, läs inte Brillat-Savarin! Gud bevare den som finner behag i meningslös läsning.

Det är den första maximen i en liten bok av Lavater, en filosof som älskat mänskligheten

mer än någon ämbetsman, modern eller antik, gjort.

Man har  inte givit något bakverk namn efter Lavater, men minnet av denne änglalike man

kommer ännu att leva i kristenheten när till och med de goda borgarna förgätit Brillat-Savarin,

denna smaklösa brioche vars minsta fel är att hans namn tjänar som förevändning

för ett frampladdrande av enfaldigt pedantiska maximer hämtade från det berömda mästerverket.

Om en nyutgåva av detta falska mästerverk vågar förolämpa den moderna mänsklighetens

sunda förnuft, skulle väl ni, melankoliska såväl som glada drinkare

som i vinet söker minnet eller glömskan och som, då ni aldrig blir helt tillfredställda,

aldrig ser himlen utom genom botten på en flaska, skulle väl ni glömda och misstänkta drinkare,

köpa ett exemplar och byta något gott mot något dåligt, något välsingnelsebringande mot något likgiltigt?

Jag öppnar den gudomliga Hoffmanns Kreisleriana och läser där en besynnerlig rekommendation.

Den samvetsgranne musikern bör låta sig servera champagne om han skall komponera en för våren.

Han kommer däri finna det sprudlande och fjäderlätta.

Den sakrala musiken tarvar vin från Rhen eller ‪Jurançon‬ .

Liksom alla djupa tankar äger den en berusande bitterhet.

Den heroiska musiken kan inte vara utan bourgognen.

Den äger patriotismens allavarliga eldighet och eggelse.

Se där något som utan tvivel är bättre :)

Utöver drinkarens passionerade känsla finner jag däri

också en opartiskhet som är synnerligen hedervärd för honom.

Hoffmann hade konstruerat en sällsamn psykologisk barometer

för att åskådliggöra själens olika temperaturer och atmosfäriksa fenomen.

Man finner där följande indelningar: det lätta, ironiska sinnet tempererat med överseende,

det ensliga tempereamentet som är djupt tillfredställt med sig själv,

den musikaliska glättigheten, den musikaliska entusiasmen, den stormiga musikaliteten,

den sarkastiska glättigheten outhärdlig för sig själv, längtan att gå utanför sitt jag,

den överdrivna objektiviteten, jagets uppgående i naturen.

Det säger sig själv att avdelningarna på hoffmanns moraliska barometer har en fixerad ordning

vilken följer de olika tidsåldrarna, liksom en vanlig barometer.

Det tycks mig föreligga en uppenbar affinitet mellan denna själsliga barometer

och utrednigen av vinets musikaliska egenskaper.

Hoffmann hade när döden nalkades honom börjat tjäna pengar. Lyckan log mot honom.

Liksom för vår käre Balzac var det först mot slutet av sitt liv som han såg

sina längst närda förhoppningars norrsken lysa.

Då för tiden brukade redaktörerna som slogs om att få in hans berättelse

i sina tidskrifter tillsammans med vederlaget skicka en låda vin för att försäkra sig om hans gunst.

Vinets intensiva fröjder, vem har inte känt er?

Alla har haft samvetsförebråelser att lindra,

minnen att frammana, sorger att dränka, luftslott att uppföra,

alla har, med ett ord, åkallat dig, sällsamma gudom som ligger gömd i vinrankan.

Hur storlsgna är inte vinets syner, upplysta av själens sol!

Vilken sanning och glöd äger inte denna andra ungdom som människan öser därur!

Men hur fruktansvärda är inte också dess bedövade fröjder och enerverande lockelser.

Säg mig likväl, efter att ha rannsakat era hjärtan och era samveten, ni domare, lagstiftare och män av värld,

alla ni som lyckan stämmer till mildhet, som rikedomen skänker en lättvindig dygd och hälsa,

vem av er äger väl det obevekliga modet att fördöma den som dricker genialitet?

För övrigt är vinet inte alltid den frunktansvärde kämpen som är säker på sin seger

och som svurit att varken visa nåd eller medlidande,

 Vinet liknar människan.

Man vet aldrig i vilken grad man skall uppskatta eller förakta det, älska eller hata det,

eller till vilka sublima stordåd eller monstruösa brott det är mäktigt.

Låt oss således inte vara grymmare mot det än vi är mot oss själva

och låt oss behandla det som vår like.

Det händer ibland att vinet tycks mig tala.

 Det talar med sin själ, med denna själens röst som bara kan uppfattas av själar:

"Människan, min käre vän, trots mitt fängelse av glas och mina reglar av kork

vill jag för dig sjunga en sång fylld av broderskap, en sång full av glädje, av ljus och av hopp.

Jag är ingalunda otacksam, jag vet att jag har dig att tacka för mitt liv.

Jag vet vad det har kostat dig av möda och solhetta. Du har skänkt mig livet och jag skall belöna dig därför.

Jag skall frikostigt betala min skuld. Ty jag känner en djup glädje då jag strömmar ner i din strupe

som blivit törstig av arbete. En ärlig kvinnas bröst är en vistelseort som behagar mig mycket mer

än dessa dystra och känslolösa källarvalv. Det är en fröjdefull grav där jag med hänförelse fulbordar mitt öde.

Jag dansar på rosor ner i din mage och därifrån stiger jag

på en osynlig stege upp i din hjärna, där jag utför min ystra dans.

Hör du forna tiders mäktiga omkväden ljuda i mig, hymner till äran och kärleken?

jag är fäderneslandets själ, till hälften galant, till hälften krigisk.

Jag är helgdagens hopp. Arbetet skänker dagarna välstånd, vinet ger söndagarna lycka.

Med armbågarna mot familjens bord och uppkavlade ärmar

kommer du att ägna mig glödande lovsånger och du kommer att finna djup tilfredställslse.

Jag skall ge ny glans åt din åldrade mans ögon, din gamla livsledsagare

som delat dina dagliga sorger och dina ursprungliga förhoppningar.

Jag skall göra hans blick mildare och återge hans ögon ungdomens glans.

Och ditt kära, bleka lilla barn, denna stackars lilla åsna som spänts för samma mödor som arbetshästen,

skall jag återge de friska färger det hade i vaggan, och jag skall för denna livets nye atlet

vara den olja som stärkte de antika brottarnas muskler.

Jag skall strömma ner i ditt bröst som en växternas ambrosia.

Jag skall vara det frö som befruktar den mödosamt plöjda fåran.

Vår intima förening skall framföda poesin.

Av oss två skall bliva en gud och vi skall flyga mot det oändliga,

som fåglarna, 

som fjärilarna, 

som änglarna, 

som parfymerna 

och alla bevingade väsen."

Hör där vad vinet sjunger på sitt sällsamma språk.

Förbannad vare den vars hjärta, egoistiskt och förhärdat mot sina systrars olyckor, aldrig hört denna sång!

Jag har ofta tänkt att om jesus kristus i dag skulle sitta på de anklagades bänk

så skulle någon åklagare bevisa att hans fall försvårades av att det rörde sig om ett återfall.

Vad vinet beträffar gör det sig skyldigt till ständiga återfall. Dagligen upprepar det sina välgärningar.

Utan tvivel utgör detta förklaringen till moralisternas oförsonlighet mot det.

Med moralister avser jag fariseiska pesudomoralister.

Lägg emellertid också märke till en annan sak. Låt oss stiga åt ett annat håll.

Låt oss betrakta ett av dessa sällsamma väsen som så att säga lever av de stora städernas avfall.

Det finns nämligen bessynerliga yrken och det i ett oändligt antal.

Ibland har jag med fasa tänkt att det finns arbeten som inte skänker någon som helst glädje,

yrken utan tillfredtällelse, mödor utan lättnad, lidanden utan kompensation.

Jag misstog mig. 

Tänk er en kvinna som fått på sin lott att plocka upp allt avfall

som staden under en dag lämnat ifrån sig. Allt som den stora staden avvisat, allt som den tappat bort,

allt som den förkastat, allt som den haft sönder. Hon samlar det och hon katalogiserar det.

Hon utforskar utsvävningarnas arkiv, avskrädets Babylon.

Hon gör en sovring, ett urval, hon samlar, som den girige samlar sina skatter,

den orenlighet som sedan industriernas gudom tuggat den återigen skall bli nyttoföremål eller lyxobjekt.

Betrakta henne då hon i den vindpinande gatlyktans dystra sken går uppför en av dessa långa,

vindlande gator befolkade av småhus som ligger på södermalms kullar.

Hon är utrustad med videkorg och käpp. Hon kommer, skakande på huvudet och snubblande på gatstenarna,

liksom de unga diktarna som tillbringar alla sina dagar med att irra runt och söka rim.

Hon talar för sig själv, hon utgjuter sin själ i den kalla luften och i nattens mörker.

Det är en storartad monolog som skulle ställa den mest lyriske tragedi i skuggan.

" Framåt! Marsch! Avdelning! Ta täten! Ge fyr!"

Precis som Bonaparte under sin dödskamp på Sankta Helena!

Det tycks som om hennes käpp har förvandlats till en järnspira och hennes korg till en kejserlig mantel.

Just nu berömmer hon sin armé. Slaget är vunnet, men dagen har varit het.

Hon rider under triumfbågar. Hennes hjärta sväller av lycka. Hon njuter av en entusiastisk världs bifallsrop.

Snart skall hon utfärda en lagsamling som överträffar alla kända lagar.

Hon svär en högtidlig ed att hon skall göra sina folk lyckliga.

Eländet och lasten har försvunnit från mänskligheten.

Likväl skavs hennes rygg och sidor av korgens tyngd. Hon plågas av familjebekymmer.

Hon är märkt av fyrtio års arbete och vandrande. Åldern plågar henne.

Men vinet utgjuter likt en ny Paktolos snillets gyllene flöden över en försmäktande mänsklighet.

Likt de goda konungarna härskar det genom sina välgärningar och dess stordåd ger eko i undersåtanas strupar.

Det finns på jordklotet en oändligt mängd okända människor vilkas lidanden inte sömnen vaggat till ro.

Vinet sjunger och diktar för dom.

Många kommer utan tvivel att finna mig alltför överseende.

"Ni bagatelliserar dryckenskapen, ni idealiserar liderligheten."

Jag tillstår att jag inför välgärningarna saknar modet att ta med avigsidorna i beräkningen.

För övrigt har jag sagt att vinet liknar människan att och att dess brott motsvarar dess dygder.

Kan jag göra mer? Dessutom har jag en annan tanke. Om mänskligheten upphörde att producera vin

tror jag att det skulle inverka menligt på planetens hälsa och dess intellektuella liv,

skapa en tomhet och en brist mer ohygglig än alla de excesser och avvikelser som man gör vinet ansvarigt för.

Är det inte rimligt att anta att folk som helt avstår från vin, naivt eller systematisk, är idioter eller hycklare?

Med idioter avser jag folk som varken förstår människan eller naturen,

konstnärer som avvisar konstens traditionella hjälpmedel, arbetare som hädar mekaniken.

Med hycklare avser jag storätare som skäms för sin böjelse, måttlighetens storskrytare.

Kanske dricker de i smyg och har en vinflaska dold någonstans.

En man som bara dricker vatten har något att döja för sina likar.

Döm själva.

För några år sedan på en konstutställning hade en hop dumbommar samlats framför en tavla som var polerad, vaxad och fernisad som en industriprodukt. Det var konstens absoluta motpol, något i stil med Drollings "Köket".

Den stod i samma förhållande till förebilden som dårskapen till dumheten eller som fanatikern till efteraparen.

På denna bild såg man, som i ett mikroskop, flugorna surra.

Jag liksom alla andra drogs till detta monstruösa föremål. Jag blygdes likväl för denna egendomliga svaghet,

ty det var det frånstötandes obetvingliga attraktionskraft som tavlan utövade.

Nåväl, jag fann att jag omedvetet lockats av en filosofisk nyfikenhet,

det ofantliga begäret att utröna den moraliska halten hos den man

som frambringat en sådan kriminell extravagans.

Jag slog vad med mig själv att han måste vara en alltigenom ond människa.

Jag inhämtade upplysningar och min instinkt fick glädjen att vinna detta psykologiska vad.

Jag erfor att monstret hade ruinerat sin hustru och att han enbart drack mjölk! : O

Ytterliggare några historier för att bestyrka vår tes. 

En dag såg jag en stor folkmassa på trottoaren.

Jag lyckades se över axlarna på de gapande dagdrivarna och jag såg följande:

En kvinna ligger utsträckt på marken. Hennes ögon är öppna och hon stirrar upp mot himlen.

En annan kvinna står bredvid henne och talar till henne, enbart med gester.

Kvinnan på marken svarar henne endast med blickar. Bådas minspel uttrycker en utomordentlig välvilja.

Den ståendes gester talar till den liggandes själ. "Kom, kom då, lyckan är där borta, på två stegs avstånd.

Kom med till gathörnet. Vi har ännu icke fullkomligt lämnat förtretligheternas flod,

vi har ännu icke kommit ut på drömmarnas hav.

Se så, fatta mod min vän. Säg till dina ben att de skall göra din tanke till viljes."

Allt detta var fyllt av ett harmoniskt vacklande och balanserande.

Den andre hade utan tvivel kommit ut på öpna havet (för övrigt navigerade hon i rännstenen)

Ty hennes saliga leende sade: "Låt din vän vara ifred. Förtretlighetens flod döljs tillräckligt

bakom de välgörande dimmorna. Jag har inte mer att begära av drömmens himmel."

Jag tyckte mig till och med vagt uppfatta en fras eller snarare en otydlig suck undslippa hennes läppar:

"Man måste vara förnuftig."

Detta är det sublimas höjdpunkt.

 I berusningen finns det likväl, som ni kommer att se,

något hypersublimt. Vännen beger sig, alltjämt fylld av överseende, ensam till krogen.

Därpå återvänder hon med ett rep i handen.

Utan tvivel uthärdade hon inte tanken att segla på egen hand och ensam följa lyckan.

Det är därför som hon kommer för att hämta sin kamrat i vagn.

Vagnen, det är repet. Hon slår vagnen om höfterna. Den liggande ler.

Otvivelaktigt uppfattar hon denna moderliga omtanke.

Den andre knyter fast repet varefter hon tar sats likt en mild och foglig häst

och forslar sin vän ända fram till mötet med lyckan.

Kvinnan som forslas eller snarare dras, sopande trottaren med sin rygg,

ler alltjämt ett outsägligt ljuvt leende.

Hopen står häpen.

Ty det som är för vackert och som överstiger människans poetiska förmåga

väcker snarare förvåning än rörelse.

Det fanns en man, en svensk som varit gitarrist och länge hade rest tillsammans med Paganini,

detta var före Paganinis storhets dagar. De förde på tu man hand de frias kringirrande liv,

det liv som förs av kringirrande musiker eller folk utan släkt, familj eller fosterland.

Båda, violinen och gitarren, gav konserter varhelst de kom.

De hade länge irrat runt på det viset i olika länder.

Min svensk ägde en talang sådan att han liksom Orfeus kunde säga: "Jag är naturens herre."

Överallt där han lät strängarna ljuda i det han harmoniskt lät dom skälva under tummen kunde

han vara säker på att en stor hop människor skulle följa honom.

Den som besitter en sådan hemlighet dör aldrig av svält.

Man följde honom som om han vore Jesus Kristus. 

Hur skulle ni kunna neka mat och husrum åt en man,

ett geni och en trolkarl, som med sina vackraste, hemligaste,

sällsammaste och mest okända visor genljuder i er själ?

Man har försäkrat mig att denne man, vars instrument endast var mäktigt toner

som följer succesivt på varandra, därur kunde framlocka toner utan övergång.

Paganini tog hand om kassan, det var han som förvaltade de gemensamm tillgångarna,

något som knappast förvånade. Pengarna vandrade på den person som ansvarade för dom.

Ibland befann de sig högt upp, ibland lågt ner,

ibland fanns de i en strumpa, ibland i en stövel, stundom var de insydda i rocken.

När gitarristen som var en stor suput frågade hur det ekenomiska läget var

brukade Paganini svara att det inte fanns något kvar, eller nästan inget.

Han liknade nämligen de gamlingar som ständigt fruktar att lida brist.

Svensken trodde på honom och med ögonen fästade på horisonten knäppte han på strängarna

och misshandlade sin oskiljaktiga väninna. Paganini marscherade på andra sidan vägen.

Detta enligt ömsesidig överenskommelse för att inte besvära varandra.

Båda ägnade sig på så sätt åt övning och arbete under vandringen.

När de sedan anlände till någon plats där det kunde tänkas finnas något

 att förtjäna spelade en av dom sina kompositioner medan den andre

 improviserade en variation, ett ackopanjemang eller en ren understämma.

Vilka glädjeämnen eller vilken poesi ett sådant trubadurliv kunnat skänka kommer ingen att få reda på.

De skildes åt, jag vet inte varför.

Svensken färdades på egen hand.

En kväll anländer han till en liten stad i Juratrakten.

Han låter annonsera att en konsert kommer att äga rum i rådhuset.

Konserten, det är han själv, inget annat än en gitarr.

Han hade gjort sig känd genom att spela på några kaféer

och det fanns några musiker i staden som frapperats av denna märkliga talang.

Till slut kom en hel mängd folk.

Min svensk hade i ett hörn av staden snokat reda på en landsman.

Denna var ett slags begravningsentreprenör.

I likhet med många andra som har ett yrke av likartat dyster karaktär drack han mycket.

Flaskan och en gemensam hembygd räcker långt.

Musikern vek aldrig från entreprenörens sida.

Också konsertdagen, samma stund som konserten skulle äga rum var de tillsammans.

Men var?

 Det var frågan. Man letade genom varje krog, varje kafé i staden.

Slutligen fann man honom tillsammans med kamraten i ett obeskrivligt kyffe, stupfulla båda två.

Scener som erinrar om Kean och Frédérick följer.

Slutligen går han med på att spela. 

Men så får han ett infall:

"Du skall spela, annars spelar inte jag."

Inga förmaningar eller argument hjälper. Man måste ge med sig.

Så står det på estraden inför traktens förnäma borgerskap.

 "Ta hit vin", säger svensken.

Entreprenören som är känd av alla, fast ingalunda som musiker, är alltför berusad för att skämmas. 

 Man tar in vin.

När vinet kommit in har de inte tålamod att korka upp butljerna.

Mina kanaljer slår halsen av dom med en kniv, som ouppfostrat folk brukar.

Tänk vilket förtjusande intryck detta gör på den finklädda provinsbefolkningen.

Några drar sig tillbaka och många flyr skandaliserade undan dessa båda fyllbultar som tycks närmast halvtokiga.

Lyckliga de vilkas skamkänsla inte kvävde deras nyfikenhet och som hade modet att stanna.

"Börja", sade gitarristen till sin kamrat.

Det är omöjligt att säga vilka ljud den berusade violinen frambringade.

Bacchus yrar i det han hugger ut sten med en såg. Vad spelade han eller försökte han spela?

Det saknar betydelse, första bästa melodi.

Plötsligt insveper, dämpar, kväver, döljer en energisk och ljuv melodi detta skärande oväsen.

Gitarren sjunger så högt att violinen inte längre hörs.

Och likväl är det melodin, den berusade melodi som uppstämts av entreprenören.

Gitarren låter sjuk samtidigt som den jollrar, den sjunger,

den deklamerar med en förfärande glöd och med en oerhörd renhet och säkerhet i diktionen.

Gitarren impoviserar en variation på den förblindade violinens tema.

Den lät sig ledas av denna och omslöt praktfullt och moderligt dess toners magra nakenhet.

Läsaren förstår att detta trotsar beskrivning.

Ett sannfärdigt och omdömesgillt vittne har berättat för mig om händelsen.

Publiken var till slut än mer berusad än svensken.

Man firade honom, komplimenterade honom och hyllade honom med en oerhörd entusiasm.

Utan tvivel tilltalade provinsbefolkningen honom emellertid inte,

ty detta var enda gången som han gick med på att spela.

Och nu, var är han?

Vilken sol har kontemplerat hans senaste drömmar?

Vilken jord har mottagit hans kosmopolitiska stoft?

Vilket dike har hägnat hans dödskamp?

Var finns vissnade blommors berusande parfymer?

Var finns forna solndegångars trolska färger?

SY

Charlie B